Kilen ist gut. Verdammt gut sogar.

Alltså, uppsatsj-veln börjar verkligen bli irriterande jobbig nu. Jag är så fruktansvärt trött på den. Vi hade möte med vår handledare imorse. M och jag träffades före mötet och kunde konstatera att vi båda börjar bli riktigt nervösa inför opponeringen. Mötet gick bra och vi gick därifrån betydligt lättare om hjärtat, nu var det minsann bara några småändringar kvar. HA! En av de så kallade småändringarna är kanske inte så många rader lång, men vi har verkligen inte koll på läget där, och det bör man ju ha när man ska kunna försvara uppsatsen. När övriga ändringar var inpetade och ett försök till ändring var gjort på det där svåra, kändes uppsatsen plötsligt inte så bra längre. Som att vi ändrat sönder den lite. Men det har vi å andra sidan förhoppningsvis tid att få rätsida på innan den ska lämnas in på fredag. Men ändå! Det är liksom inte sunt, alla dessa ändringar i sinnesstämning under en dag, för en uppsats skull!

Dessutom träffade vi på några pigga studenter under lunchrasten som ville att vi skulle hjälpa dem med en undersökning. De gick första året på programmet och var så där käcka, glada och snyggt klädda. Där gick M och jag, med inte fullt så fräscha kläder (framförallt mina kläder, bör tilläggas) osminkade och trötta. Vilken kontrast. Så blir det efter många långa år, med hårda studier. Man examineras ut, som ett vrak. Haha, snyggt.